Rallylydnad

Nu har matte fått för sig att gå en kurs i rallylydnad med mig, Nubia. Första kurstillfället fick det inte vara några hundar med.

Nu frågar sig några: Vad är rallylydnad? Det är lydnad som är lite roligare än vanlig lydnad. Man går en bana som är skyltad. På skyltarna står vad man ska göra. Man får inte välta skyltarna. Det ska finnas så stort utrymme mellan föraren och skylten så att hunden kan gå emellan utan problem.

På första kurstillfället gicks skyltarna igenom och vissa praktiska övningar förekom. Det gällde att tänka sig för och gå åt det håll skylten visade. Det ska bli roligt att se hur matte klarar detta med mig. Jag har ju inte lärt mig sitt och ligg så det blir spännande. Det är viktigt att kunna dessa kommandon.   Det finns 31 olika skyltar men alla används inte på samma gång.

Så har vi då varit två gånger på kurs. Jag satte mig några gånger när matte sa till men ligga ville jag inte. När det var paus sade instruktören att eftersom matte och jag inte ska tävla utan gör detta för att göra något kul tillsammans så kan jag stå istället för att sitta eller ligga. Skönt, tänkte jag. När vi var klara för dagen fick vi beröm för att vi klarat banorna med god kontakt och glädje. En sak var bra med kursen förutom att det var roligt, jag fick mycket godis. Man ska ju få belöning när man är duktig.

Några dagar efter första praktiska övningarna var vi åter på plats. Matte var lite snålare med godiset. Jag var lite trött och tyckte att vi  behövde inte  gå så många gånger på banorna trots att de var korta. Men vi fick beröm idag också. Det funkade riktigt bra, sade Sylvia som håller i kursen. Matte var inte riktigt nöjd med mig för hon tyckte jag var för intresserad av marken. Men det var ju någon som hade korv och kycklingbitar med och emellanåt så tappade de och då fick man ju försöka plocka upp. Man ska ju inte skräpa ner. 

Nu var det ett tag sedan vi var på rallylydnaden för förra gången hade jag varit dålig i magen. Matte sade att det var något jag slickat i mig när vi var ute med husvagnen men man måste ju smaka på sådant som luktar spännande. Det kan väl inte jag veta att det inte är bra.

Men i måndags var vi alltså med och det var roligt. Det var två olika banor och jag höll ögonen på matte så jag inte skulle missa något. Men hon var snål med godiset idag också. Men jag fick i alla fall när vi kom i mål. Nu har vi en gång kvar och då blir det lite tävling. Jag har inte en chans där för det är hundar med som ska lära sig för att tävla. Men vi åker väl dit och gör så gott vi kan.

I måndags var det dags för avslutningen på rallylydnadskursen. Matte laddade med köttbullar till mig. Hon tänkte väl att hon skulle ha något som luktade riktigt gott. Vi åkte iväg till Färgelanda. Sylvia höll på att bygga upp banan när vi kom. Sedan lottades det startordning och vi fick starta sist. Det tyckte matte var bra för då kunde hon kolla noga hur svängarna gick. Hon sade att det var mycket snurr åt samma håll. Det blev vår tur och matte hade köttbullsbitar i handen så jag var väldigt uppmärksam på henne. Hon drog i kopplet en gång, och det får man inte så det blev tidstillägg. Sedan var det banan en gång till och då vände vi på startordningen så vi startade först. Det funkade bra hela vägen utan ryck i kopplet. Tiderna på de två omgångarna lades ihop och vi kom fyra totalt. Vi körde ju som en riktig tävling med de regler som gäller. Sedan fick vi köra en omgång på bara tid. Då gjorde det inget att vi gjorde några fel, men om vi tog rätt väg och snäva svängar  ju  snabbare gick det. Och vi hade tredje bästa tiden, 1 minut och 19 sekunder. Vi åkte hem nöjda med kvällen. Jag hade fått två köttbullar alldeles själv så det var kalas för mig. Matte har tagit ett par bilder på hur det kan se ut med banan.

Matte har lovat att vi ska vara med på någon mer rallylydnadskurs för jag var så glad och tyckte det var kul.

Det kanske finns någon mer tax som vill vara med. Jag lovar det är jätte roligt!

Nubia/matte

Lea och matte har varit på kurs.

Det skulle bli en massagekurs i Stigen. Det är något som intresserar mig, tänkte matte. Vi  anmälde oss att delta. Kursen startade en kväll i februari. Vi samåkte med en snygg kille som heter Vincent. Han är en finsk stövare så han är ganska stor jämfört med mig som är en strävhårig kanintax och därmed ganska liten.

Vi hade en mysig hörna som blev vår under alla kurstillfällena. Vår närmsta granne hette Ville och hans matte hette Birgitta. Ville är en strävhårig normalstor tax. Vi är med i samma klubb.

Matte blev riktigt duktig på att massera och jag somnade varje gång. Men när hon skulle massera tassarna då ville jag inte. Det kittlade. Sedan litar jag inte på matte när hon pillar på tassarna. Hon kan ju få för sig att klippa klorna och det tycker jag inte riktigt om. Vi hade en fikapaus när de tvåbenta deltagarna fick kaffe och macka. Vi fyrbenta fick var sitt mumsigt hundkex. De var stora men jag åt upp mitt varje gång.

Sista gången var det stretching. Matte hon drog i benen och böjde benen på mig. Men hon var försiktig. Vi gjorde några övningar också där vi hundar jobbade. Vi fick gå i en ”stege” som låg på golvet. Då fick vi lyfta ordentligt på benen och ta ordentliga steg. Jag var bäst, sa Sylvia, kursledaren. Då blev jag stolt och så fick jag en extra godis av matte. Sedan fick jag gå som en åtta mellan och runt benen på matte. Och sist fick jag böja kroppen runt mattes ben så den blev som en båge.

När vi var klara fick alla deltagare ett fint diplom.

Nästa gång vi ska gå på kurs blir det spårkurs. Det ska bli roligt, bara matte kan lära sig att lita på mig.

Hälsningar från Lea och matte Ewa

Som det kan bli vid valpning.

Lilla dvärglånghårstaxen Sita skulle till att valpa en natt i September. Hon är en fodertik och man är extra orolig för att allt ska gå bra när det är någon annan som är Husse och Matte.  Vi var mycket spända för vad det skulle bli och hade en liten vadslagning om resultatet. Sita började sitt värkningsarbete vid 23 tiden och vi insåg att det inte blir någon större sömn denna natt. Vid midnatt kom den första valpen ut. En tik var det, pigg och vid god vigör var hon också.  Glädjen var stor, man förvånas varje gång av sin upprymdhet när det blir valpar. Jag tror nog inte att det spelar någon roll om det är första eller hundrade kullen. Sita tog genast hand om tikvalpen som började dia inom kort.

Det tog närmare tre timmar innan nästa ville komma ut. En av oss lyckades somna till en stund, hur länge har jag ingen aning om för det var jag som somnade. Jag väcktes av ett lugnt meddelande att det är en till på väg. Med trötta ögon fick jag bli vittne till en hanvalp födas denna gång, lika pigg och även denna vid god vigör. Tiken tog vant hand om även denna valp. Är inte naturen fantastisk, trots att det är första gången för tiken att valpa så vet hon precis vad hon skall göra. Tänk om vi människor hade kvar den instinkten, kanske vi har det föresten om det skulle bära till. Hur som helst så behöver vi nog mycket mer hjälp när det är förlossning för oss människor.

Hunden Sita har i alla fall fått två valpar nu och klarat detta utmärkt själv.  Vi tyckte nog att det verkade som om det skulle finnas fler valpar kvar och väntan inför nästa fortlöpte. Min andra hälft som har varit med om detta i många år tyckte efter några timmar att det inte stämde och misstänkte att det finns valp kvar men att värkarna försvunnit och att veterinär skall kontaktas. Sagt och gjort så tog jag hand om detta eftersom jag fått sova emellanåt.

 Jag fick kontakt med veterinärstationen direkt och fick komma dit fortast möjligt. Tog även med mig dottern i huset som hjälp med valparna under tiden. En digitalröntgenbild togs på tiken och det konstaterades direkt att det fanns en valp kvar och den låg högt upp. Veterinären gjorde ett ultraljud för att se om den levde men det verkade tyvärr inte så. Efter det beskedet tyckte vi att tiken skulle besparas ett kejsarsnitt och ett försök att få igång värkarna inför en naturlig förlossning inleds via dropp mm. Tyvärr lyckades inte detta och förberedelserna för ett snitt startades. Det känns inte roligt att behöva snitta en hund och oron inför att tiken skulle få det svårt att ta hand om valparna tog vid. Snittet lades och en död valp togs ut, valpen hade fastnat i livmodern. Veterinären meddelandet att den varit död en längre tid. Till slut fick vi in tiken för uppvaknande hos oss i närhet av valparna. Hon får inte vara själv hos valparna eftersom hon kan bli lite aggressiv när hon vaknar och kan skada valparna. Det tog några minuter innan hon kvicknade till men snart ville direkt till sina små för att beskydda dem. Vilken glädje man får när man ser denna styrka hos en tik att ta sig till sina valpar för att ta hand om de små, trots allt som hänt.

Det tog ett par timmar till innan vi fick åka hem igen.  Väl hemma fungerade allt som vanligt förutom att man skulle se till att tiken inte förstörde stygnen, vilket jag trodde skulle bli ett problem. Det blev inget problem, hon hade aldrig tid till att fundera på vad det var för trådar som satt där eftersom valparna tog upp hela hennes tid,

 Två fina krabater blev det till slut, full fart och hanen härjade runt så det kändes som det var en stor kull valpar.

 Båda har nu fått ett nytt hem och vi önskar de små all lycka.

Jan-Eric Hansson